Började sjunga innan jag pratade. Stängde in mig på mitt rum och lyssnade på kassettband och spelade vinylplattor. Sjöng i barnkör, flickkör och i Lunds akademiska kör. Verkade som sångsolist vid förrättningar i kyrkan och sjöng i band. Provspelade olika instrument såsom cello, tvärflöjt, trummor men fastnade för piano och kyrkoorgel som ledde till att jag idag är musiklärare och kantor.
För mig har alltid sång och musik varit något självklart men från egen erfarenhet vet jag att av många upplevs det som något som är svårt och är till för några få. Kanske bär vi med oss minnen från vår egen skolundervisning där vi fick höra att man var omusikalisk, inte sjöng rent eller tom inte kunde sjunga alls.
Idéen att sång och musik är för några få förunnat står i stark kontrast till min upplevelse på min resa till Gambia som var en del av min utbildning på musikhögskolan. Där förstod jag att sång, musik och rörelse hör ihop och är inte för några "få" utan för "alla" och är en självklar och naturlig del av vardagen och livet. Precis som i Gambia ville jag få människor omkring mig att börja sjunga och röra sig av glädje, prestigelöst, för att man helt enkelt mår bra av det.
Jag har under de tre senaste decennierna jobbat med allt från barn till pensionärer och från elever och amatörer till professionella musiker. Men oberoende vem jag än möter i min verksamhet genomsyras den alltid av min längtan till den okonstlade, lekfulla och naturliga inneboende kraft som väcks av musik och sång.